Mina vänner frågar med jämna mellanrum varför jag har häst. Jag är bara timanställd på ICA, där har jag skitdåligt med tider. 8 fasta timmar i månaden, inte mycket att hänga i julgranen. Så har jag två jobb till på olika städfirmor där jag blir inringd vid behov. Så med andra ord så har jag inte direkt överflöd utav pengar, jag har ont i magen varje månad för hur mycket jag ska få jobba. Men eftersom jag har tre jobb så droppar det alltid in tillräckligt i kassan.

Jag kan börja med att säga att Tarzan får det han behöver, tro inget annat. Mina pengar fördelas på häst och mat (jag betalar maten hemma) och det är typ det pengarna räcker till. Tarzans skoningar, hö, övrigt foder, utrustning osv. maten här hemma. Och förstås att tanka bilen.

När jag var mindre så bodde jag med min mamma, som var ensamstående med fyra barn samt två respektive till mina äldre syskon som i stort sett bodde på heltid hos oss. När mamma bestämde sig för att flytta ifrån min pappa innebar det för henne att hon fick sluta sitt jobb som "nattare" på ålderdomshemmet pga att min lillebror och jag var för små för att vara hemma utan henne på nätterna. Hon stod alltså utan jobb. Med sex barn..
Vi hade det allt annat än lätt och mamma jobbade nästan sönder sig, med sina två jobb hon fick ta för att få det att gå runt. Trots det så gav hon oss allt vi behövde, men vi fick helt enkelt skära ner på saker. Vi åt aldrig ute, med undantag för när barnbidraget kom. Då åkte vi varje månad in och åt på mc donalds. Vi ärvde kläder av varandra då det helt enkelt inte alltid fanns pengar till nya. Men det gjorde oss inget, vi hade ju varandra.

Men vi mådde inte dåligt för det. Klart att det var jobbigt. Jag kan bara tänka mig vilken oro mamma hade jämt. Men vi hade varandra och vi fanns alltid där, det där materiella hade liksom inte så stor betydelse.
Jag kände mig alltid lite skamsen att åka ner till ridskolan när jag visste att mamma igentligen inte hade råd med lektionerna. Men hon instämde på att jag självklart skulle rida! Jag gjorde vad jag kunde och cyklade till och från lektionerna i ur och skur, förutom på vintern. Då fick jag gå, inte för att mamma bad mig, utan för att hon inte skulle behöva köra mig. Jag tyckte att jag underlättade åtminstonde lite då, och så småningom så började jag hjälpa till på ridskolan. Jag tillbringade hela min fritid där nere och hjälpte till att ordna hästarna inför lektioner, att mocka åt hästarna vilket resulterade i att jag fick "betalt" i lektioner. Jag var på ridskolan mellan 17 och ca 19-20 varje vardag, på lördagarna mellan 10 och ca 17, på söndagarna var ridskolan stängd. Jag levde med andra ord nästan där nere.

Min mamma är min stora förebild och jag är så tacksam att hon gav mig det jag behövde. Trots att jag inte bad om det. Hon har lärt mig att man måste leva, pengar är inte allt. Nu får ni inte tro att jag lever i någon drömvärld och bara tänker att det löser sig. Men jag har valt min situation. Jag klarar mig. Jag har det jag behöver och som gör mig lycklig. Min underbara familj och sambo, ett underbart boende och min älskade häst. Jag avstår mer än gärna krogbesök och shopping om det behövs.

Jag vet inte riktigt varför jag skrev det här milslånga inlägget. Men det jag menar är att det går. Man måste bara ha rätt prioriterngar och lite jävlar anamma!