Hade en trevlig konversation med min goda vän och tränare Anna på facebook nyss. Vi diskuterade tävlingar och träningar. Vi kom då in på mitt stora problem vad gäller hoppningen..

Jag har alltid och då menar jag verkligen alltid haft problem med att tappa stigbyglar när jag hoppar. Ända sedan jag tävlade lilla Zorba (mini b-ponnyn på 110cm) när jag var tretton år så tappade jag stigbyglarna på nästintill varje tävling. Men då var man ju lite tuffare och bara fortsatte. Ibland tog jag ur den andra foten med och hoppade klart banan då det bara tog tid att fånga upp den igen.

Det sjukaste av allt är att jag rider så j*vla mycket bättre när jag tappar stigbygeln, det har vi kommit på den sista tiden. På en träning för någon månad sedan så hoppade vi en oxer på långsidan med cavaletti före och efter, ett enkelt hinder liksom. jag hoppade lite som en kråka ett par gånger. Så red jag på hindret igen och tappade ena stigbygeln innan, men tuffade till mig och red på ändå. Och där red jag så j*vla rätt. Var helt hundra med i anridningen och språnget. kanske för att jag då inte tänkte så mycket på avsprångspunkt osv?

Så, Någon gång ska jag nog prova att hoppa en lektion med det ena stiglädret borttaget, eller kanske båda. Bara för att se skillnaden, vore inte det ganska coolt? Haha, förstå vad folk skulle tro om man börjar komma på tävlingar utan stigbyglar.. Kanske nya trenden?

Är det någon mer som har sånna här konstiga saker för sig i ridningen eller är det bara jag som är knäpp?